Tillväxt UL imorrn!

Imorron bitti åker vi tidigt (okej runt 9) till Falun förresten. Tror inte jag skrivit de någonstans... Vi ska på tillväxt ultraljud. Jag är skitnervös över att dom ska hitta något nytt "fel" eller liknande. De är ju så de blivit varje gång vi hittils har träffat läkare o gjort UL. Så jag kommer nog inte kunna sova speciellt bra i natt :/ Men vi håller tummarna iaf. Hoppas allt ser bra ut, o att han växer som han ska (och inte FÖR mycke)

Jag är livrädd för att han ska bli för stor. Precis som med Devin... Fast han vägde "bara" 3900g, fast jag gick över 16 dagar. Mja. Vi får se vad dom säger.

Nu ska jag försöka sova. Devin verkar ha en skitnatt tyvärr. De hjälper ju inte direkt...

Igår.

Inlägget jag skrev igår (om lillebror) gav ju bra respons. Tack för alla snälla rara komentarer!

Tanken med inlägget va att de som undrat o varit nyfikna, men kanske inte vågat fråga, skulle få veta. Och även för dom som kanske trott att de vet, men hade helt fel. O för dom som kanske inte alls visste något. Att informera helt enkelt. Och förvarna.

För de känns nästan som ett måste. Jag vet att min blogg inte når ut till alla "anhöriga", o alla som borde veta något. Men de finns iaf ganska många som läser, vilket jag är tacksam för.

Jag vill inte att folk ska prata bakom ryggen när det gäller det här, o honom. Och speciellt inte när han kommit. Jag vet att vissa kommer bli chockade, kanske t.o.m stötta av hans utseende. (nu tänker jag allt på en vanlig dag på stan) De går inte att komma ifrån. Men det jag vill är alla våra vänner o anhöriga ska veta i förväg, så att det ska slippas pekas o viska.

Ta mej på rätt sätt! Jag vill bara bespara en massa "lidande". Både för oss, lillebror och er andra där ute.

Jag kanske tänker för mycke, men de får ni stå ut med ;)

Om lillebror.

Har inte skrivit så mycket om lillebror, o hans missbildning. Kanske för att jag inte velat, eller orkat, haft tid eller något liknande. Men idag känner jag mej redo. Han har alltså läpp- o käkspalt, o troligtvis också gomspalt. Förkortas som LKG spalt. Varje år föds ca 200 barn med någon sorts LKG, vilket blir 1/500 födda med spalt.


Bilder lånade från google.

Det finns olika "stora" spalter, vissa har bara som en liten spricka i läppen, medan andra kan sakna stora delar av den. Vi vet inte hur bred spalt våran son har än, och kommer troligtvis inte att få veta de innan han föds. Men hans spalt sitter på vänster sida av näsan iaf. Och att den innefattar både läppen o käken.

Han kommer inte kunna ammas, utan måste äta ur en speciell flaska. Och när han är ca 1 vecka kommer vi att få åka till Uppsala med honom för första gången. Där ska de undersöka honom, o kolla hur allt ser ut o planera inför operationerna som kommer att bli. Vi får även träffa alla (?) i deras LKG team. (dom har ett team på Akademiska som bara pysslar med "spaltbarn")

Första operationen kommer att ske kring 3 månaders ålder, o då kommer de att sluta läppen.
Andra operationen kommer att ske mellan 6-9 månader, OM han har gomspalt. Då kommer de operera mjuka gommen. (bakre delen av gommen)
Tredje operationen kommer att ske kring 2 år, och blir då hårda gommen (den biten av gommen som sitter närmast käken)
Käken kommer inte att opereras förrän dom permanenta tänderna har kommit (om jag fattat allt rätt) Vilket är runt 8-10 år. Då kommer de att ta ben från höften. Alltså en bentrasplantation (stavning?!)

De är väl de vi vet. Och efter sista besöket i Uppsala känns allt lite bättre. Det känns alltid bättre av att veta saker, än att gå o spekulera o måla upp saker större än vad de kanske är. (vilket är ganska vanligt)

Visst kommer allt bli jobbigt o kämpigt ett tag. Men de känns skönt att veta att han kommer vara i goda händer, och bli helt återställd. Vi kommer att ha kontakt o träffa dom i teamet med jämna mellanrum tills lillebror blir 19 år.


Bilder på lillebror från 3D ultraljudet. Ganska suddiga, men de blev så för han ville inte riktigt ligga still.

Funderar en massa.

Igår va vi på fest. Då kom bebis upp, o allt tillhörande honom. (ofc) O då va de en människa som antog att vi inte tänker så mycke på honom, om hur han kommer att "bli", så att säga. Vad tror folk? Jag svarade att jag tänker på honom varje dag. Hela tiden. Människan blev nästan chockad.

Varför?
Varför skulle de vara så konstigt?

(Ursäkta om du läser detta, men jag är tvungen att vädra mina känslor kring detta)

Vissa människor beter sej som att det vi och våran kommande son har framför oss är en baggis. De är inget att bry sej om. De är ju bara ett liten skönhetsmiss. (VA?) Medan andra tar de för hårt istället o kommer fram o kramar om en o grinar, precis som att han vore döende.

Det känns faktiskt inte som att de är många som egentligen förstår hur de verkligen är, o hur vi känner. Kanske är de så att vi själva inte ens vet... Svårt att säga.

Men jag tänker göra allt jag kan för att få folk att förstå hur jag känner. Hur nu de ska gå till. O även att få förståelse för hur allt kommer bli, o se ut i framtiden.

Men inte ikväll. Inte inatt.

Vi tar de någon annan dag.

På återskrivande....

På gång...

Nu åker jag o Timpen till Uppsala akademiska igen. Skriver mej när vi varit där.

Och ja, jag lever. Jag har bara haft en bloggfri vecka. ;)

Puss på eder alla.

Bra va?

Sitter här med massa förvärkar. Känns sådär... Känns ganska otäckt faktiskt...

Orkar inge mer! Kan inget vara som de borde?

Förlossningen nästa frågetecken

Järn järn järn!

Skulle ju skriva om de där men järntabletterna idag ju! Höll nästan på att glömma! (nästan) Men såhär va de iaf:
När vi va i Stockholm ringde min barnmorska o pratade in ett meddelande på min mobil. Hon sa att mitt blodprov hade analyserats, och att jag skulle ringa upp henne... JAHA! Undrar varför... Jag hann iaf inte ringa upp henne, hon hann först. Hon berättade att dom hade kollat mina järndepåer, o att de normala skulle vara om de låg över 60. Men jag hade 7. Ajaj! Så de va bara att börja äta järntabletter igen sa hon.

Konstigt.

Nu kommer jag bajsa svart.


Mage i vecka 22.

I Uppsala.

Vaknade tidigt, efter alldeles för få timmars sömn... Kl 9 drog vi mot Uppsala, där vi hade en tid kl 11:15. Resan dit gick ju bra, men vi fick sitta o vänta 45 minuter på att läkaren skulle hinna ta emot oss. Seeegt!

När vi fick komma in till läkaren satte dom igång ett UL på en gång o kikade runt i min mage. Han undersökte först hans ansikte. Efter en stund sa han att han trodde lillen har fått "allt". Läpp, käk OCH gomspalt. Tråkigt, men dom säger att han ska bli o se normal ut, efter en massa operationer.

Efter att han tittat på allt han skulle, försökte han få lite bra bilder åt oss att ta med hem. Lillen va inte sammarbetsvillig. Han låg o höll händerna för ansiktet typ heeela tiden. Eller så rörde han på sej. O när han rörde på sej blev 3D bilderna helt suddiga. Vissa bilder ser monsterlika ut :S I 20 minuter försökte han få en bra bild på hans ansikte, innan han va tvungen att ge upp. Jaja. Lillen kanske är mån om sitt privatliv ;)

Ultraljudsläkaren kommenterade även min "fina" mage, lite lagomt fräckt sådär...
Läkaren: Ser att du fick en sån där fin mage efter förra. (syftade på mina bristningar)
Jag: Jaaa... :$
Läkaren: Ja då blir de hel baddräkt i sommar då för din del...

TACK!! Ditt sociala f****! Du kan inte ha någon fru du inte. O skulle du ha en så tycker jag synd om henne.

Halvvägs då!


Satt nyss o skrev med en tjej på Bilddagboken. Hon ska oxå ha barn i sommar :) Anyway. Vi skrev om magar o sånt, o så kom jag på att jag snart har gått halvvägs. Så jag gick in på Familjeliv o kollade efter. De va visst idag. Där fick jag mej en överraskning ;) Idag har det alltså gått 140 dagar, o de är 140 dagar kvar. Men jag tror ju att om jag skulle välja att föda "naturligt" igen så skulle jag nog få gå över en massa igen... Så riktigt halva tiden är de väl inte som har gått idag... Jaja. De är en milstolpe iaf ;)

Das Brev.

Yes!!! Ni kan läsa min blogg! Ett poäng till er! Bara sådär. Utan vidare ansrängning...

Idag fick vi alltså hem vårat efterlängtade brev från Uppsala. Viiilken lättnad! I brevet stod det att dom inte hade funnit några komosomavvikelser. Allt var bra. Våran son är frisk! Underbart! Och så fick vi även bekräftat till 100% att de är en liten pojke. (inte för att de egentligen spelade sån stor roll, men mja, ni fattar)

Önskar att jag hade Tim här som kunde fira med mej, men han jobbar till 00 inatt. Jaja, han är ju ledig imorrn iaf... Skönt!

Nu ska jag bara ta de lite lugnt o fundera ut något annat smart att skriva.

Tack alla som stöttat oss o hållt tummarna! <3


AHA!

O tydligen så gick jag in i vecka 20 idag. En överraskning för mej alltså...

Typ "note to self". Magbilder finns inte, för de finns ingen mage att dokumentera än.

Skymundan?!

Har förresten glömt skiva en sak i all "röra". 5 Juni är de tänkt att pyret ska komma... Vi blev tillbaka flyttade 5 dagar alltså. Så har jag otur (igen) så kan jag alltså föda barn på min födelsedag. 20 Juni.

Hej hopp!

Avvikelser...

Som de flesta redan vet så va vi på vårat första ultraljud igår... Efter 20 minuters väntan fick vi komma in i samma rum som vi fick se Devin för första gången i. Ett mörkt litet mysigt rum med en stor UL-maskin i mitten. That's it. Cartia hette barnmorskan vi fick träffa. Henne träffade vi oxå när vi väntade Devin.

De första vi fick se va de lilla pickande hjärtat. Det såg ut som de skulle. Skönt!! Han showade lite för oss oxå. Han. De är alltså en söt liten pojke på hela 19,5cm som ligger o sparkar där inne. Ultraljudssköterskan kollade, o mätte, o kollade, o kollade. Hon tittade mycke på hans ansikte. Så roligt, tänkte jag. Kul att få se hans ansikte så mycke. Men självklart fanns det en anledning till de. De va något som inte såg ut som de skulle...

Efter att varit tyst ett tag sa hon att hon såg en avvikelse. Jag fick en chock!! Hon tyckte de såg ut som att de va något fel med hans läpp. Troligen läppspalt. Hon lämnade mig o Tim kvar i rummet o gick för att prata med en annan läkare. När hon kom tillbaks sa hon att den andra läkaren oxå tycktes se samma sak. Men hon sa snabbt att om de va läppspalt så opererade man bort de när bebisen fortfarande va liten, o att de knappt skulle synas. Skönt, tänkte vi. Efter beskedet om läppen kom nästa bombnedslag. Hon såg även ett hålutrymme i hjärnan. Och eventuellt kunde de (i samband med läppspalt) vara på grund av en kromosomavvikelse. Downs syndrom. Där brast allt för mej. Jag kunde inte hejda tårarna längre. Det gjorde så ont i mej!!

Våran lilla söta bebis. Sjuk? Man tror att sånt bara händer andra, aldrig en själv. Jag hade inte ens tänkt tanken på att de kunde vara något fel på honom. Man va bara så pirrig o förväntansfull när man gick in i de där rummet. Är de en till pojke? Hur långt gånget är det? Vilket datum ska han komma?
Inte en tanke på om att de kunde vara något fel på honom. Den här graviditeten har tyvärr mest "hängt med". De är ju så mycke med Devin, så man har inte riktigt haft tid att tänka efter så noga...

Många tårar fälldes igår. Det va en av dom värsta dagarna i mitt liv känns de som.

Idag har vi fått träffa en ultraljudsspecialicerad läkare. Han pratade först med oss om vad dom kunde konstatera igår. Och vad som eventuellt kunde vara fel. Han pratade om att det antingen var läppspalt eller gomspalt, och att dom redan idag skulle skicka en remiss till Uppsala Akademiska. Vi ska alltså dit om några veckor o kolla vad som är fel på lillen, med 3D UL, o prata med ett expertteam o planera för hur dom ska operera honom när han kommit ut. Så allt är klart innan. Känns skönt! Men de tråkiga är ju de här med kromosomavvikelsen. Om det nu finns en sån... Läkaren vi träffade sa oxå att det fanns risk för att lillen skulle ha Downs syndrom, eller någon annan skada. Men att det var en liten risk. Men man känner sej tyvärr inte lugn över det ändå.

Efter att vi pratat undersökte han lillen med ultraljud. Han visade hålutrymmet i hjärnan, tyckte sej se en pung (vilken vi såg igår med) o försökte få en titt på hans ansikte. Vilket var lite klurigt, för lillen låg så konstigt. Men efter många om o men fick han se lite iaf. Han tyckte att de såg ut som att han hade en hel läpp, utan spalt. Men han kunde inte säga något säkert... Det får dom i Uppsala ta hand om. Efter UL kom en barnmorska in o började förbereda för att ta ett fostervattensprov. Hon spritade min mage o la på ett sånt där grönt "täcke", o så tog hon upp den gigantiska nålen. HUVVA!!! Läkaren tittade efter i min mage vart de fanns gott om fostervatten att ta av, o sen stack han in den långa nålen i livmodern o tog ut 15ml. Läskigt va de, men kändes knappt. Som tur va. Jag blev heeelt svimfärdig av bara tanken på nålen i magen.

Så nu har vi några väldigt långa, oroliga dagar framför oss. Provet har skickats till Uppsala idag, o förhoppningsvis kommer dom analysera det på måndag, så vi får besked på tisdag. Vi ska iaf få besked nästa vecka. Då får vi alltså ett defenitivt besked om lillen är frisk eller inte. Får vi hem ett brev är allting lugnt. Men ringer dom så är det något fel, och vill prata med oss personligen. Läskigt! Jag kommer sitta vakt utanför brevlådan varje dag nästa vecka, lita på den saken!

Så. Nu vet ni nog allt som vi fått veta, o lite till. Tack för att jag fått skriva av mej. Det är en av de få sakerna som kan få mej att känna mej lite bättre känns de som...

Nyare inlägg
RSS 2.0