Dagens UL :/
Varning för långt inlägg!!
Idag är en tung dag. Jag känner mej ganska sänkt. Nästan på botten faktiskt.
Imorse åkte vi tidigt o lämnade Devin hos Fia, o sen drog jag o Tim vidare mot Falun. Usch så nervösa vi va! Jag satt o skämtade i bilen o sa: "Vilken underbart fin dag att bli besviken på." Solen sken ju, o varmt va de. Jag skrattade.
Väl inne på MVC fick vi vänta. Som vanligt... När vi fick komma in till våran läkare fick jag lägga mej på britsen på en gång, så jag slapp krångla o sitta o härja före (it hurts!). Och de första Ann-Christin visar är ett huvud som ligger i mitt bäcken. Whaaaaaat?! Jag kom på mej själv med att säga NEEEEEEJ, lite lagomt tyst sådär. Lillebror måste alltså ha vänt sej inatt. Men hallå?! Snacka om att vara i sista sekund (precis som sina föräldrar kanske, hmm) Jag blev gråtfärdig. Inte alls så glad o munter som jag tidigare va. Tim tog min hand.
Efter någon minuts undersökning av ansiktet sa hon att hon tyckte att det såg ut som att han hade en spalt på höger sida oxå. Alltså dubbelsidig spalt. Jahapp! Då va de färdigt igen! Tårarna rann ner för mina kinder. Jag orkar verkligen inte med mer motgångar just nu! :'( Sen mätte hon allt hon skulle, och sa att allt såg bra ut, o bad oss komma ut till hennes andra rum, där hon har sin dator o fåtöljer o sånt.
Jag satt bara tyst. Tyst o stirrande ut i intet. Tror jag va ganska chockad. Hur kommer det sej att den andra spalten inte upptäckts tidigare? Det här va ändå vårat 6:e UL, varav 3:e som hon utförde. Men men. Spalt som spalt känner jag nästan. Det blir ju inte så mycke mer jobb o besvär (TROR jag).
Det känns värre att han vänt sej rätt. Att jag bara va några timmar ifrån att få ett snitt beviljat. Bara några timmar ifrån att få ut honom en smula tidigare, o slippa gå runt som en invalid hela dagarna. Hon erbjöd igångsättning. Det är verkligen det sista jag vill! Jag har så hemska minnen o erfarenheter från förra gången. Jag började grina ännu mer när hon sa de. Men hon försökte ju bara att vara snäll, o försöka få ut honom tidigare, fast på ett mer naturligt sätt. (hon erbjöd alltså de pga mina foglossningar)
Då fanns det alltså inte så mycke mer att göra, än att vänta på att det sätter igång av sej självt. Vilket skulle kunna ta ytterligare 6,5 vecka. Hemska tanke!!! Men efter några minuters prat kom vi fram till att vi skulle komma tillbaks igen några dagar innan BF, för att kolla om något var på gång. Om inte så skulle jag eventuellt få ett kejsarsnitt, iom att jag vägrar att gå över igen, och vägrar igångsättning.
Jag va alltså tvungen att tänka om helt angående allt som har med förlossning att göra. Och när vi va på väg till bilen ångrade jag mitt val. Jag tar nog hellre en till igångsättning, som faktiskt KAN bli bättre än förra, eftersom det är andra barnet nu, och det brukar gå lättare då. Hellre att chansa o sätta igång förlossningen några veckor innan BF, än att få gå o ha ont dygnet runt ända till BF o kanske längre ändå. Ganska lätt val när jag tänker så... Smärtan jag hade under förra förlossningen gick ju över efter att Devin föddes, vilket tog 22 (?) timmar. Och ett knappt dygn av smärta är ju ingenting mot att fortsätta gå runt o ha såhär ont hela hela tiden.
Så om två veckor (den 19:e maj) ska vi tillbaks till Falun. Läkaren ska då kolla om "allt är moget", och är det de så bli det igångsättning. Känns både bra o dåligt. Jag hoppas att det startar tidigare av sej självt. Det vore det bästa. Men att få ut honom innan BF vore faktiskt guld värt! Så de är bara att bita ihop. Det är ju inte ens säkert att det blir igångsättning då. Det är inget jag ställer in mej på. Sån tur har inte jag. Det har jag lärt mej nu. Inget går som jag vill/planerat. Så är de bara.
Men jag längtar/väntar förbannat mycke tills den 19:e. Den saken är säker.
Idag är en tung dag. Jag känner mej ganska sänkt. Nästan på botten faktiskt.
Imorse åkte vi tidigt o lämnade Devin hos Fia, o sen drog jag o Tim vidare mot Falun. Usch så nervösa vi va! Jag satt o skämtade i bilen o sa: "Vilken underbart fin dag att bli besviken på." Solen sken ju, o varmt va de. Jag skrattade.
Väl inne på MVC fick vi vänta. Som vanligt... När vi fick komma in till våran läkare fick jag lägga mej på britsen på en gång, så jag slapp krångla o sitta o härja före (it hurts!). Och de första Ann-Christin visar är ett huvud som ligger i mitt bäcken. Whaaaaaat?! Jag kom på mej själv med att säga NEEEEEEJ, lite lagomt tyst sådär. Lillebror måste alltså ha vänt sej inatt. Men hallå?! Snacka om att vara i sista sekund (precis som sina föräldrar kanske, hmm) Jag blev gråtfärdig. Inte alls så glad o munter som jag tidigare va. Tim tog min hand.
Efter någon minuts undersökning av ansiktet sa hon att hon tyckte att det såg ut som att han hade en spalt på höger sida oxå. Alltså dubbelsidig spalt. Jahapp! Då va de färdigt igen! Tårarna rann ner för mina kinder. Jag orkar verkligen inte med mer motgångar just nu! :'( Sen mätte hon allt hon skulle, och sa att allt såg bra ut, o bad oss komma ut till hennes andra rum, där hon har sin dator o fåtöljer o sånt.
Jag satt bara tyst. Tyst o stirrande ut i intet. Tror jag va ganska chockad. Hur kommer det sej att den andra spalten inte upptäckts tidigare? Det här va ändå vårat 6:e UL, varav 3:e som hon utförde. Men men. Spalt som spalt känner jag nästan. Det blir ju inte så mycke mer jobb o besvär (TROR jag).
Det känns värre att han vänt sej rätt. Att jag bara va några timmar ifrån att få ett snitt beviljat. Bara några timmar ifrån att få ut honom en smula tidigare, o slippa gå runt som en invalid hela dagarna. Hon erbjöd igångsättning. Det är verkligen det sista jag vill! Jag har så hemska minnen o erfarenheter från förra gången. Jag började grina ännu mer när hon sa de. Men hon försökte ju bara att vara snäll, o försöka få ut honom tidigare, fast på ett mer naturligt sätt. (hon erbjöd alltså de pga mina foglossningar)
Då fanns det alltså inte så mycke mer att göra, än att vänta på att det sätter igång av sej självt. Vilket skulle kunna ta ytterligare 6,5 vecka. Hemska tanke!!! Men efter några minuters prat kom vi fram till att vi skulle komma tillbaks igen några dagar innan BF, för att kolla om något var på gång. Om inte så skulle jag eventuellt få ett kejsarsnitt, iom att jag vägrar att gå över igen, och vägrar igångsättning.
Jag va alltså tvungen att tänka om helt angående allt som har med förlossning att göra. Och när vi va på väg till bilen ångrade jag mitt val. Jag tar nog hellre en till igångsättning, som faktiskt KAN bli bättre än förra, eftersom det är andra barnet nu, och det brukar gå lättare då. Hellre att chansa o sätta igång förlossningen några veckor innan BF, än att få gå o ha ont dygnet runt ända till BF o kanske längre ändå. Ganska lätt val när jag tänker så... Smärtan jag hade under förra förlossningen gick ju över efter att Devin föddes, vilket tog 22 (?) timmar. Och ett knappt dygn av smärta är ju ingenting mot att fortsätta gå runt o ha såhär ont hela hela tiden.
Så om två veckor (den 19:e maj) ska vi tillbaks till Falun. Läkaren ska då kolla om "allt är moget", och är det de så bli det igångsättning. Känns både bra o dåligt. Jag hoppas att det startar tidigare av sej självt. Det vore det bästa. Men att få ut honom innan BF vore faktiskt guld värt! Så de är bara att bita ihop. Det är ju inte ens säkert att det blir igångsättning då. Det är inget jag ställer in mej på. Sån tur har inte jag. Det har jag lärt mej nu. Inget går som jag vill/planerat. Så är de bara.
Men jag längtar/väntar förbannat mycke tills den 19:e. Den saken är säker.
Kommentarer
Postat av: Maria (FL)
Oj, vilken kämpig dag :(
Hoppas att han snart väljer att själv komma ut!
Postat av: carolina
åh, låter inte speciellt kul :( hoppas han vill ut av sig själv!
Trackback
