Förlossningstankar.
Tänker mycke på bebis i magen. Undrar hur han mår? O kanske allra mest hur han ligger. Jag är faktiskt jätteglad att han ligger (låg?) i säte. Nu har jag inget val. Han måste födas med kjejsarsnitt. De här är alltså något jag gått o funderat på så länge jag vetat om att vi väntar ett till barn. Förlossningen. Vill jag verkligen vara med om en till vaginal förlossning? Orkar jag de? Orkar jag riskera att gå över tiden massa igen o bli psykfall? Vågar jag chansa o hoppas att jag slipper bli igångsatt? Kommer jag ha lika ont som sist?
Dom frågorna blir ju snabbt besvarade om jag får ett KS. Men jag vill ju veta hur de känns att få en normal förlossning. En som vattnet går, man får klocka värkar, skynda upp till förlossningen osv osv. Men de är ju inget som säger att de säkert blir så den här gången heller tyvärr.
Men om nu lillebror ligger kvar som han gjorde förra veckan, i säte, så slipper jag ju tänka mer på dom där jobbiga frågorna. Jag slipper väga för o nackdelar en gång till. (vilket jag redan gjort typ 100ggr) Någon annan väljer åt mej. Så smidigt. Så bra!
Men nu kommer oron ist. Oron över att han kan ha vänt sej, eller vänder sej tills det är dags. Jag vill inte att han ska vända sej. Jag vill inte bli tvungen att välja o forstätta fundera på om/hur/vad/kanske... För jag kommer ingen vart.
Så håll tummen för mej/oss den 14:e april, då nästa ultraljud är, då vi ser om han vänt sej eller inte.
Och snälla döm mej inte för att jag vill ha ett KS. Jag har iaf varit med om en vaginal förlossning, o vet vad de handlar om. Jag är inte rädd på så vis. Jag är ingen fegis som bara vill ha ett snitt för att det är "den lätta vägen". (vilket det ibland inte ens är...)
Tack för mej!
Dom frågorna blir ju snabbt besvarade om jag får ett KS. Men jag vill ju veta hur de känns att få en normal förlossning. En som vattnet går, man får klocka värkar, skynda upp till förlossningen osv osv. Men de är ju inget som säger att de säkert blir så den här gången heller tyvärr.
Men om nu lillebror ligger kvar som han gjorde förra veckan, i säte, så slipper jag ju tänka mer på dom där jobbiga frågorna. Jag slipper väga för o nackdelar en gång till. (vilket jag redan gjort typ 100ggr) Någon annan väljer åt mej. Så smidigt. Så bra!
Men nu kommer oron ist. Oron över att han kan ha vänt sej, eller vänder sej tills det är dags. Jag vill inte att han ska vända sej. Jag vill inte bli tvungen att välja o forstätta fundera på om/hur/vad/kanske... För jag kommer ingen vart.
Så håll tummen för mej/oss den 14:e april, då nästa ultraljud är, då vi ser om han vänt sej eller inte.
Och snälla döm mej inte för att jag vill ha ett KS. Jag har iaf varit med om en vaginal förlossning, o vet vad de handlar om. Jag är inte rädd på så vis. Jag är ingen fegis som bara vill ha ett snitt för att det är "den lätta vägen". (vilket det ibland inte ens är...)
Tack för mej!
Kommentarer
Postat av: eriika
ingen kan döma en för vad man gör! det är juh helt upp till dej vad du och din kropp vill/klarar av, vi är olika allihopa! jag har inte gått igenom nån förlossning än.. jag velar fortfarande om jag kommer att klara det "själv" eller inte. ska dock få en tid att prata med nån på förlossningen nu och de känns skönt!=)
Trackback
