Serious talk.
Tänk vad livet kan ta snabba vändningar!! Sitter här o tänker på Tim. Min livskamrat, mitt allt! Min familj! ♥
För knappt en månad sen va jag när på att ge upp. Flytta härifrån. Bara dra. Jag hade fått nog. Va de depresionen som talade? Eller vad hände? Varför blev de så? Jag orkade inge mer. Jag bara grät o grät o grät. Men mest av allt va jag arg. På allt, o alla. Jag ville dö. Varför då? Jag har ju två underbara barn, o en underbar sambo!! Jag kunde ju inte gå o dö heller... Jag måste ju leva, se mina barn börja skolan, skaffa sina första flickvänner (eller pojkvänner?) Komma hem mitt i natten, göra satyg, skaffa körkort, flytta hemifrån, skaffa barn. Ja. Allt egentligen! Livet har ju bara börjat för dom. O ändå va de nånting som gjorde att jag tänkte att jag ville missa allt de där. Hemska tanke!!
De måste ha varit min sjukdom som talade... Jag kan inte komma på något annat. Och anledningen till att jag blev sjuk då? Hmm... Kan ha varit den simpla anledningen att jag helt enkelt har varit stark alldeles för länge. Mycke knasigt o tråkigt hände förra året. Jag förlorade en viktig del av min familj, jag va sjukskriven o hade ont o Levis opererades några gånger. Tråkiga saker helt enkelt. Men då bet jag ihop. Jag va ju tvungen att vara stark, för min familjs skull. O kanske för min egen skull?
Men de går inte att jämt o ständigt vara stark o flitig o tycka att livet är toppen, guld, o gröna ängar. Någon gång kommer skiten ikapp en. Som jag tror den gjorde för min del, i början på året.
Men jag gav inte upp. Jag vaknade upp en morgon o tänkte: Nu jävlar får de vara nog! Jag tog tag i skiten! Sökte hjälp. Vilket va tur. Vem fan vet hur livet hade sett ut annars idag?!
Igår kväll va en sån där kväll då allt va jobbigt. Devin ville inte sova, o låg o hostade o grät. Levis likaså. Fick ha honom i min famn i soffan tills han somnade. Jag o Tim som skulle ha en kväll tillsammans. Shit happens... Vi gick o la oss istället, så fort barnen hade lugnat ner sej. Vi låg o kramades, länge, länge, innan vi somnade. Då låg jag o tänkte på allt som hade hänt den senaste tiden. Hur galet allt kan bli... Jag älskar ju Tim, av hela mitt hjärta. De är med honom jag vill leva resten av mitt liv med. Ingen annan. Jag vill inte flytta ifrån honom. Varför skulle jag vilja de? För att han är karl? Haha. Ja, så kanske de va. Jag vet inte.
Hur som helst så insåg jag då, hur otroligt mycke han, och våra barn betyder för mej. Vad skulle jag göra utan dom? Dom är de bästa som finns. De bästa som hänt mej. Så länge jag har min familj är jag lycklig. Världens lyckligaste!
Jag somnade med ett leende på läpparna.
Men frågan återkommer ständigt i mitt huvud: Varför? Hur?
Får jobba på den frågan... Jag vet att svaret finns där. Någonstans.
För knappt en månad sen va jag när på att ge upp. Flytta härifrån. Bara dra. Jag hade fått nog. Va de depresionen som talade? Eller vad hände? Varför blev de så? Jag orkade inge mer. Jag bara grät o grät o grät. Men mest av allt va jag arg. På allt, o alla. Jag ville dö. Varför då? Jag har ju två underbara barn, o en underbar sambo!! Jag kunde ju inte gå o dö heller... Jag måste ju leva, se mina barn börja skolan, skaffa sina första flickvänner (eller pojkvänner?) Komma hem mitt i natten, göra satyg, skaffa körkort, flytta hemifrån, skaffa barn. Ja. Allt egentligen! Livet har ju bara börjat för dom. O ändå va de nånting som gjorde att jag tänkte att jag ville missa allt de där. Hemska tanke!!
De måste ha varit min sjukdom som talade... Jag kan inte komma på något annat. Och anledningen till att jag blev sjuk då? Hmm... Kan ha varit den simpla anledningen att jag helt enkelt har varit stark alldeles för länge. Mycke knasigt o tråkigt hände förra året. Jag förlorade en viktig del av min familj, jag va sjukskriven o hade ont o Levis opererades några gånger. Tråkiga saker helt enkelt. Men då bet jag ihop. Jag va ju tvungen att vara stark, för min familjs skull. O kanske för min egen skull?
Men de går inte att jämt o ständigt vara stark o flitig o tycka att livet är toppen, guld, o gröna ängar. Någon gång kommer skiten ikapp en. Som jag tror den gjorde för min del, i början på året.
Men jag gav inte upp. Jag vaknade upp en morgon o tänkte: Nu jävlar får de vara nog! Jag tog tag i skiten! Sökte hjälp. Vilket va tur. Vem fan vet hur livet hade sett ut annars idag?!
Igår kväll va en sån där kväll då allt va jobbigt. Devin ville inte sova, o låg o hostade o grät. Levis likaså. Fick ha honom i min famn i soffan tills han somnade. Jag o Tim som skulle ha en kväll tillsammans. Shit happens... Vi gick o la oss istället, så fort barnen hade lugnat ner sej. Vi låg o kramades, länge, länge, innan vi somnade. Då låg jag o tänkte på allt som hade hänt den senaste tiden. Hur galet allt kan bli... Jag älskar ju Tim, av hela mitt hjärta. De är med honom jag vill leva resten av mitt liv med. Ingen annan. Jag vill inte flytta ifrån honom. Varför skulle jag vilja de? För att han är karl? Haha. Ja, så kanske de va. Jag vet inte.
Hur som helst så insåg jag då, hur otroligt mycke han, och våra barn betyder för mej. Vad skulle jag göra utan dom? Dom är de bästa som finns. De bästa som hänt mej. Så länge jag har min familj är jag lycklig. Världens lyckligaste!
Jag somnade med ett leende på läpparna.
Men frågan återkommer ständigt i mitt huvud: Varför? Hur?
Får jobba på den frågan... Jag vet att svaret finns där. Någonstans.
Kommentarer
Postat av: Mickis
Blev tårögd när jag läste. Ja mycket har hänt och du har varit så jäkla stark och duktig, men ja tillslut kommer det ikapp en. Men så otroligt bra att du sökte hjälp, att du inte gav upp, för Emilia, du har mycket att kämpa för! Du är en underbar, god vän och du har en fantastisk familj! Ni är för tusan anledningen till att jag längtar hem så mycket. Så jag är glad att dittt kämpande ger resultat och du får vara glad och lycklig, det förtjänar du, och du har mycket att glädjas åt!
Och seriöst, hur fan skulle min bror klara sig utan dig? ;0)
<3
Trackback
