Avvikelser...
Som de flesta redan vet så va vi på vårat första ultraljud igår... Efter 20 minuters väntan fick vi komma in i samma rum som vi fick se Devin för första gången i. Ett mörkt litet mysigt rum med en stor UL-maskin i mitten. That's it. Cartia hette barnmorskan vi fick träffa. Henne träffade vi oxå när vi väntade Devin.
De första vi fick se va de lilla pickande hjärtat. Det såg ut som de skulle. Skönt!! Han showade lite för oss oxå. Han. De är alltså en söt liten pojke på hela 19,5cm som ligger o sparkar där inne. Ultraljudssköterskan kollade, o mätte, o kollade, o kollade. Hon tittade mycke på hans ansikte. Så roligt, tänkte jag. Kul att få se hans ansikte så mycke. Men självklart fanns det en anledning till de. De va något som inte såg ut som de skulle...
Efter att varit tyst ett tag sa hon att hon såg en avvikelse. Jag fick en chock!! Hon tyckte de såg ut som att de va något fel med hans läpp. Troligen läppspalt. Hon lämnade mig o Tim kvar i rummet o gick för att prata med en annan läkare. När hon kom tillbaks sa hon att den andra läkaren oxå tycktes se samma sak. Men hon sa snabbt att om de va läppspalt så opererade man bort de när bebisen fortfarande va liten, o att de knappt skulle synas. Skönt, tänkte vi. Efter beskedet om läppen kom nästa bombnedslag. Hon såg även ett hålutrymme i hjärnan. Och eventuellt kunde de (i samband med läppspalt) vara på grund av en kromosomavvikelse. Downs syndrom. Där brast allt för mej. Jag kunde inte hejda tårarna längre. Det gjorde så ont i mej!!
Våran lilla söta bebis. Sjuk? Man tror att sånt bara händer andra, aldrig en själv. Jag hade inte ens tänkt tanken på att de kunde vara något fel på honom. Man va bara så pirrig o förväntansfull när man gick in i de där rummet. Är de en till pojke? Hur långt gånget är det? Vilket datum ska han komma?
Inte en tanke på om att de kunde vara något fel på honom. Den här graviditeten har tyvärr mest "hängt med". De är ju så mycke med Devin, så man har inte riktigt haft tid att tänka efter så noga...
Många tårar fälldes igår. Det va en av dom värsta dagarna i mitt liv känns de som.
Idag har vi fått träffa en ultraljudsspecialicerad läkare. Han pratade först med oss om vad dom kunde konstatera igår. Och vad som eventuellt kunde vara fel. Han pratade om att det antingen var läppspalt eller gomspalt, och att dom redan idag skulle skicka en remiss till Uppsala Akademiska. Vi ska alltså dit om några veckor o kolla vad som är fel på lillen, med 3D UL, o prata med ett expertteam o planera för hur dom ska operera honom när han kommit ut. Så allt är klart innan. Känns skönt! Men de tråkiga är ju de här med kromosomavvikelsen. Om det nu finns en sån... Läkaren vi träffade sa oxå att det fanns risk för att lillen skulle ha Downs syndrom, eller någon annan skada. Men att det var en liten risk. Men man känner sej tyvärr inte lugn över det ändå.
Efter att vi pratat undersökte han lillen med ultraljud. Han visade hålutrymmet i hjärnan, tyckte sej se en pung (vilken vi såg igår med) o försökte få en titt på hans ansikte. Vilket var lite klurigt, för lillen låg så konstigt. Men efter många om o men fick han se lite iaf. Han tyckte att de såg ut som att han hade en hel läpp, utan spalt. Men han kunde inte säga något säkert... Det får dom i Uppsala ta hand om. Efter UL kom en barnmorska in o började förbereda för att ta ett fostervattensprov. Hon spritade min mage o la på ett sånt där grönt "täcke", o så tog hon upp den gigantiska nålen. HUVVA!!! Läkaren tittade efter i min mage vart de fanns gott om fostervatten att ta av, o sen stack han in den långa nålen i livmodern o tog ut 15ml. Läskigt va de, men kändes knappt. Som tur va. Jag blev heeelt svimfärdig av bara tanken på nålen i magen.
Så nu har vi några väldigt långa, oroliga dagar framför oss. Provet har skickats till Uppsala idag, o förhoppningsvis kommer dom analysera det på måndag, så vi får besked på tisdag. Vi ska iaf få besked nästa vecka. Då får vi alltså ett defenitivt besked om lillen är frisk eller inte. Får vi hem ett brev är allting lugnt. Men ringer dom så är det något fel, och vill prata med oss personligen. Läskigt! Jag kommer sitta vakt utanför brevlådan varje dag nästa vecka, lita på den saken!
Så. Nu vet ni nog allt som vi fått veta, o lite till. Tack för att jag fått skriva av mej. Det är en av de få sakerna som kan få mej att känna mej lite bättre känns de som...
De första vi fick se va de lilla pickande hjärtat. Det såg ut som de skulle. Skönt!! Han showade lite för oss oxå. Han. De är alltså en söt liten pojke på hela 19,5cm som ligger o sparkar där inne. Ultraljudssköterskan kollade, o mätte, o kollade, o kollade. Hon tittade mycke på hans ansikte. Så roligt, tänkte jag. Kul att få se hans ansikte så mycke. Men självklart fanns det en anledning till de. De va något som inte såg ut som de skulle...
Efter att varit tyst ett tag sa hon att hon såg en avvikelse. Jag fick en chock!! Hon tyckte de såg ut som att de va något fel med hans läpp. Troligen läppspalt. Hon lämnade mig o Tim kvar i rummet o gick för att prata med en annan läkare. När hon kom tillbaks sa hon att den andra läkaren oxå tycktes se samma sak. Men hon sa snabbt att om de va läppspalt så opererade man bort de när bebisen fortfarande va liten, o att de knappt skulle synas. Skönt, tänkte vi. Efter beskedet om läppen kom nästa bombnedslag. Hon såg även ett hålutrymme i hjärnan. Och eventuellt kunde de (i samband med läppspalt) vara på grund av en kromosomavvikelse. Downs syndrom. Där brast allt för mej. Jag kunde inte hejda tårarna längre. Det gjorde så ont i mej!!
Våran lilla söta bebis. Sjuk? Man tror att sånt bara händer andra, aldrig en själv. Jag hade inte ens tänkt tanken på att de kunde vara något fel på honom. Man va bara så pirrig o förväntansfull när man gick in i de där rummet. Är de en till pojke? Hur långt gånget är det? Vilket datum ska han komma?
Inte en tanke på om att de kunde vara något fel på honom. Den här graviditeten har tyvärr mest "hängt med". De är ju så mycke med Devin, så man har inte riktigt haft tid att tänka efter så noga...
Många tårar fälldes igår. Det va en av dom värsta dagarna i mitt liv känns de som.
Idag har vi fått träffa en ultraljudsspecialicerad läkare. Han pratade först med oss om vad dom kunde konstatera igår. Och vad som eventuellt kunde vara fel. Han pratade om att det antingen var läppspalt eller gomspalt, och att dom redan idag skulle skicka en remiss till Uppsala Akademiska. Vi ska alltså dit om några veckor o kolla vad som är fel på lillen, med 3D UL, o prata med ett expertteam o planera för hur dom ska operera honom när han kommit ut. Så allt är klart innan. Känns skönt! Men de tråkiga är ju de här med kromosomavvikelsen. Om det nu finns en sån... Läkaren vi träffade sa oxå att det fanns risk för att lillen skulle ha Downs syndrom, eller någon annan skada. Men att det var en liten risk. Men man känner sej tyvärr inte lugn över det ändå.
Efter att vi pratat undersökte han lillen med ultraljud. Han visade hålutrymmet i hjärnan, tyckte sej se en pung (vilken vi såg igår med) o försökte få en titt på hans ansikte. Vilket var lite klurigt, för lillen låg så konstigt. Men efter många om o men fick han se lite iaf. Han tyckte att de såg ut som att han hade en hel läpp, utan spalt. Men han kunde inte säga något säkert... Det får dom i Uppsala ta hand om. Efter UL kom en barnmorska in o började förbereda för att ta ett fostervattensprov. Hon spritade min mage o la på ett sånt där grönt "täcke", o så tog hon upp den gigantiska nålen. HUVVA!!! Läkaren tittade efter i min mage vart de fanns gott om fostervatten att ta av, o sen stack han in den långa nålen i livmodern o tog ut 15ml. Läskigt va de, men kändes knappt. Som tur va. Jag blev heeelt svimfärdig av bara tanken på nålen i magen.
Så nu har vi några väldigt långa, oroliga dagar framför oss. Provet har skickats till Uppsala idag, o förhoppningsvis kommer dom analysera det på måndag, så vi får besked på tisdag. Vi ska iaf få besked nästa vecka. Då får vi alltså ett defenitivt besked om lillen är frisk eller inte. Får vi hem ett brev är allting lugnt. Men ringer dom så är det något fel, och vill prata med oss personligen. Läskigt! Jag kommer sitta vakt utanför brevlådan varje dag nästa vecka, lita på den saken!
Så. Nu vet ni nog allt som vi fått veta, o lite till. Tack för att jag fått skriva av mej. Det är en av de få sakerna som kan få mej att känna mej lite bättre känns de som...
Kommentarer
Postat av: Anonym
åhh hoppas allt är bra och att det bästa sker... håller tummenför er....
Postat av: Cilla
Håller tummarna för er! Hoppas att allting visar sig vara bra med den lille, ens största mardröm är ju att det ska vara något fel på ens bebis..
Trackback
