Att kasta sten i glashus...
Yes. Här kommer ett inlägg som jag länge, länge funderat på att skriva. Men inte riktigt vågat, av många anledningar. O kanske egentligen inte velat skriva. Jag vet inte... Men de tar emot lite att skriva. Hjärtat slår så hårt att de nästan gör ont, bara att tänka på saken. Så de här inlägget är lite som att kasta sten i ett glashus. Läskigt. Farligt...
Anyway. This goes out to my mom. Min biologiska mamma...
Kära mamma.
Nu har du gjort det igen... Jag förstår inte hur du orkar med dej själv. Att konstant orka göra bort dej. Gång efter gång. Tröttnar du aldrig på dej själv? Jag har tröttnat för längesen kan jag säga... Hur kan du GLÖMMA när din dotter/dina döttrar är födda? De går inte in i mitt huvud. O de är varje år. Helt otroligt. Måste säga att jag gillade min 20års present jag fick förra året. Har ju inte gett dej någon respons på den än... Tack för att du förstörde min dag. Verkligen! Tack! Tack för de du sa om att jag har förstört ditt liv, och gjort så du förlorat en miljon. Jag måste vara en elak sate va?? Gjort så ni nästan blev tvunga att bo på gatan. Tänk att JAG kan ha sån stor påverkan i någons liv. Vars liv jag egentligen inte alls har haft att göra med... Men de var ju trevligt att du lättade på ditt hjärta. Tack för den mamma. Du vet hur man får mej glad. Så nu ska jag oxå lätta lite på mitt hjärta tänkte jag... DU ÄR LUFT! Jag är över dej! Jag vill aldrig mer höra din röst eller se dej. Och du ska aldrig någonsin få komma i närheten av min son. Det ska jag se till. Bara de att du är så borta att du inte ens vet om att din sk. dotter har fått en son säger ju en hel del om dej. Om hur du fungerar som människa. Tss! Du har sårat mej för många gånger nu. Nu finns det inget mer ont du kan göra mej för att komma åt mej. Jag har hört och sett allt nu... Tack o hej för mej. Jag hoppas bara att du inte har förstört mina stackars syskon, som är tvunga att leva med dej o din galenskap. Och önksar att dom en vacker dag kan förstå att du inte är riktigt frisk...
Jag skiter i om du skulle få för dej o läsa detta. De är nästan så jag hoppas du gör de. Hej då....
Anyway. This goes out to my mom. Min biologiska mamma...
Kära mamma.
Nu har du gjort det igen... Jag förstår inte hur du orkar med dej själv. Att konstant orka göra bort dej. Gång efter gång. Tröttnar du aldrig på dej själv? Jag har tröttnat för längesen kan jag säga... Hur kan du GLÖMMA när din dotter/dina döttrar är födda? De går inte in i mitt huvud. O de är varje år. Helt otroligt. Måste säga att jag gillade min 20års present jag fick förra året. Har ju inte gett dej någon respons på den än... Tack för att du förstörde min dag. Verkligen! Tack! Tack för de du sa om att jag har förstört ditt liv, och gjort så du förlorat en miljon. Jag måste vara en elak sate va?? Gjort så ni nästan blev tvunga att bo på gatan. Tänk att JAG kan ha sån stor påverkan i någons liv. Vars liv jag egentligen inte alls har haft att göra med... Men de var ju trevligt att du lättade på ditt hjärta. Tack för den mamma. Du vet hur man får mej glad. Så nu ska jag oxå lätta lite på mitt hjärta tänkte jag... DU ÄR LUFT! Jag är över dej! Jag vill aldrig mer höra din röst eller se dej. Och du ska aldrig någonsin få komma i närheten av min son. Det ska jag se till. Bara de att du är så borta att du inte ens vet om att din sk. dotter har fått en son säger ju en hel del om dej. Om hur du fungerar som människa. Tss! Du har sårat mej för många gånger nu. Nu finns det inget mer ont du kan göra mej för att komma åt mej. Jag har hört och sett allt nu... Tack o hej för mej. Jag hoppas bara att du inte har förstört mina stackars syskon, som är tvunga att leva med dej o din galenskap. Och önksar att dom en vacker dag kan förstå att du inte är riktigt frisk...
Jag skiter i om du skulle få för dej o läsa detta. De är nästan så jag hoppas du gör de. Hej då....
